Miss my pony !

20 August 2015

 

Det går inte en dag utan att jag saknar hästlivet! När jag fyllde 12år så fick jag en ponny i födelsedagspresent. Inte bara en ponny, utan den ponny jag älskat i flera år på avstånd. Den blev äntligen min och det blev en chock när jag på 12års dagen, i stallet på Östermalm där Gila stod, såg en ny skylt vid hennes namn ”Ägare Alice Schneiter”. Jag nära på svimmade och var tvungen att sätta mig ner i stallgången!!!

Herregud, Gila blev min bästa vän i så många år. Det är minnen som aldrig kommer försvinna, våra alldeles egna och ensamma turer runt om på Djurgården och Östermalm, alla dressyrträningar för Bruno Degreef och andra tränare. Men mest av allt kommer jag ihåg hur hon luktade, hur vi gosade, hur hon pussades försiktigt och hur hon gnäggade på avstånd när hon hörde att jag kom. Vi kunde vara ute på ritter i naturen timtal, helt ensamma, bara min ponny och jag. Gila gick tyvärr, helt oväntat och hastigt bort av brusten aorta, alldeles för lång tid innan hon ens blev gammal! Är det något jag lärt mig alla dessa år hästår, så är det att mina barn tidigt ska ges chansen till att välja ett ponny/hästliv, och jag ska stödja dom helhjärtat! ÄlskarT och SaknarT !

Not a day goes by that I do not miss having a horse and the life that goes with it! On the day I turned 12 years I got a pony as my birthday present. Not just any pony, but the pony I've loved for years at distance. It was a chock when I came down to the stable were I hung everyday after school at Östermalm, Stockholm and discovered a new sign next to my favourite pony, a sign above her name Gila: "Owner Alice Schneiter". I nearly fainted and had to sit down at the stable floor!!!

Oh my God, Gila became my best friend for so many years. So many memories that never will disappear, our times when I was riding all alone around in Djurgården and Östermalm, all the dressage trainings for Bruno Degreef and other coaches. But most of all, I still remember like it was yesterday: how she smelled, how we cuddled, how she kissed so gently and how she whinnied at far distance when I arrived at the stable. We could be out in nature for hours, all alone, just my pony and me. Gila unfortunately and totally unexpectedly and abruptly died from a ruptured aorta, too long before her time and before getting old! If there something I learned all these years having my own pony, it is that my children very early in life will be given the chance to have their own pony if they want one, and I will support them wholeheartedly! I loved it and miss it!

 

Picture above of me 12years old just as I got my pony Gila, on the cover of Swedish newpaper "ÖstermalmsNytt"

 

 

Gila changed a lot and got more muscular when I had her, thanks to all trainers and especially Bruno Degreef :) Click on pictures for larger images


0 COMMENTS