Alexander McQueen - wonderful

26 June 2017

 

 

 

 

 

Det är för mig något himla speciellt med visningarna och kollektionerna för Alexander McQueen. Mitt modehjärta bultar alltid lite extra, kanske för att jag tycker allt är så himla vackert? Kanske också då mitt stora intresse för "dandyismen" valdes till ämnet för min första modevetenskapliga uppsats? När nutida visningar blir alltmer könslösa och jag känner som om det inte riktigt accepteras att se på manlighet enligt tidigare normer, då känns Alexander McQueen fortfarande så himla manligt i allt sitt vackra! Kanske också är dandyismen, som alltid gått emot strömmen och det som kallas mainstream, en så attraktiv uttalad stil och nästan likt ett antimode mot det könslösa, ändå en hyllning till den oemotståndligt vackra mannen oavsett läggning? 

Ni kanske inte kan så mycket om dandyismen? Epitetet "dandyismen" sägs startat med urprungsdandyn, britten Beau Brummel, som under 1800-talet sågs såsom dandyn personifierad. Han har beskrivits som en man vars känslor alltid var dolda genom hans reserverade och ogenomträngliga uttryck. Brummel visade aldrig öppet varken aggressioner eller andra känslor, inte heller fanns ett uttryck av kärlek för något av könen utan Brummel upprätthöll alltid en min av självcentrerad likgiltighet. Om han skulle visat ett känslomässigt uttryck skulle det setts som ett socialt aber. Brummel var 1800-talets trendmakare och dåtidens största modekändis. Det innebar de facto att det var han som bestämde omgivningens sociala regler; vem som var inne eller ute, hur man konverserar korrekt och hur man klär sig. Det var hans sociala överlägsenhet i egenskap av dandy som fördes över från honom till hans beundrare. Vad som är viktigt att belysa är att 1800-talet var en tid av politisk förändring. En tid med övergång från aristokraternas traditionella politiska- och ekonomiska makt, till ett helt nytt sorts ledarskap, trendmakarens ledarskap. Ett ledarskap som tillskapats av överlägsen smak istället för den traditionella överlägsenheten som följt ursprung från titel eller land.

 

”Dandyismen innebär inte ens, som många tanklösa människor förefaller tro, en måttlös förkärlek för toilette och materiell elegans. […] en dandy kan aldrig vara en vulgär människa. […] Dandyns karakteristiska skönhet består särskild i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd.” Baudelaire 

Idealdandyn, menade Baudelaire, var en förmögen man och hade som enda yrke att vara elegant. Dandyn var en konstnär som skapade – sig själv. Baudelaire klädde sig själv alltid i svart. (Ibland med sekundära färger för att förhöja den svarta looken). Han designade alla sina kläder själv och var väldigt uppmärksam på detaljer. Under 1800-talet, då kläder skräddarsyddes, var han en krävande kund med otaliga passformsprovningar. Baudelaire var en dandy för sin publik som bestod mest av konstnärer och intellektuella, inte för aristokrater eller sociala borgerliga. Ett faktum som är avgörande för förståelse av hans teori om dandyismen. Han ansåg att dandyn var medlem av "en ny aristokrati" bestående av konstnärer och intellektuella, för vilka en elegant enkelhet i kläder symboliserade deras personliga överlägsenhet och distinktion. Baudelaire definierar själv dandyn som en person som upphöjer estetik till religion och att dandyism i vissa avseenden ligger nära andlighet. Han har också skrivit att,  i motsats till vad många människor verkade tro, att dandyism inte ens var en överdriven glädje i kläder och materiall elegans.

Abrams har skrivit om 1800-talets dandy, med fokus på att dandyn hade en önskan att synas och för att synas klädde sig i en ”flamboyant” (uppseendeväckande) klädstil, eftersom det var det mest effektiva sättet att få uppmärksamhet. Vidare menade Abrams att Oscar Wilde, liksom andra dandys under samma tid som ex.vis. Disraeli och Dickens, favoriserade färgglada kostymer som en kontrast till de svarta kostymerna som var på modet under samtiden (sen-viktorianska) Abrahams framhöll t.ex. att det fanns ett faktum att Oscar Wilde inte bara hade en önskan att särskilja sig från mängden, utan även att betona skillnaden mellan olika generationer via sitt val av klädsel och accessoarer. Oscar Wilde använde klädvalen för att uppvisa en sorts yttre ungdomlighet, även när han närmade sig medelåldern.

Efter jag analyserade i min första modevetenskapliga uppsats olika författarnas syn på 1800-talets dandyism, så fick jag inga klara besked vad för specifika val dandyn gjorde avseende klädsel och accessoarer. Baudelaire hävdade att han i egenskap av dandy alltid bar svart, medan t.ex. Abrams skrivit om dandyns önskan att särskilja sig från de svartklädda genom att använda sig av kompletterande färgglada element och accessoarer. Det fanns alltså inte någon uttalad särskild klädkod i dandyismens performativitet under 1800-talet, snarare en önskan att genom kläder och accessoarer särskilja sig från de som inte tillhör denna “exklusiva grupp”. Klart är att identifierbart med dandyn följer ett drag av överlägsenhet och dandyn särskiljer sig från mängden genom att tydligt visa både avstånd och ovilja att integrera med andra som inte når upp till hans syn på perfektion. Dandyn har tagit mandatet att vara trendsättare och sätta sina egna regler i den sociala livet, de som inte följer dessa regler är underordnade varelser.

Alexander McQueen visningen med allt ifrån kläder, styling och val av modellers karaktärer andas dandyism enligt mig. Visningen känns för mig personligen. så himla fri från den könslösa debatten. Dandyismen känns såsom allt är tillåtet, men det behöver inte manifisteras. Samhällstolkningen finns där, med all tydlighet, men den skriker inte ut några budskap. Det behövs inte! ÄlskarT! Pussen.

 

 

 

 

 

There is something special to me, the runways as presenting the looks for collections by Alexander McQueen. My fashion heart always beats a bit faster, maybe because I think everything is so beautiful? Perhaps also as my great interest in "dandyism" that was chosen as the subject of my first fashion science essay? When contemporary views are becoming increasingly genderless and I feel as though it is not really accepted to look at male dress according to previous standards, Alexander McQueen still feels so masculine in all his presentation! Perhaps also dandyism, which has never followed the flow or been seen as mainstream, is such an attractive pronounced style and almost like an antimony to the genderless and yet a tribute to the irresistibly beautiful man regardless of sexual preferences?

You may not know so much about Dandyism? Epitized "dandyism" is said to have appeared with the origins, British Beau Brummel, who was seen as the dandy personified during the 19th century. He has been described as a man whose feelings were always hidden through his reserved and impenetrable expression. Brummel never showed openly neither aggressions nor other feelings, nor was there an expression of love for any of the sexes. Brummel always maintained his self-centered indifference. If he had shown an emotional expression, it would have been seen as a social aber. Brummel was the 19th century trendmaker and the biggest fashion celebrity of the time. In fact, this meant that he was the one who determined the social rules of the environment; Who was in or out, how to converse correctly and how to dress. It was his social superiority as a dandy transferred from him to his admirer. What is important to highlight is that the 19th century was a time of political change. A time of transition from the traditional political and economic power of aristocrats into a whole new kind of leadership, the trendmaker's leadership. A leadership created by superior taste, instead of the traditional superiority that followed origin from title or country.

"Contrary to what a lot of thoughtless people seem to believe, dandyism is not even an excessive delight in clothes and material elegance. [...] a dandy can never be a vulgar man. [...] The specific beauty of the dandy consists particularly in that cold exterior resulting from the unshakable determination to remain unmoved..." Baudelaire

The ideal dandy, Baudelaire said, was a wealthy man with the only profession as to be elegant. The dandyn was an artist who created - himself. Baudelaire always dressed in black. (Sometimes with secondary colors to enhance the black look). He designed all his clothes himself and was very attentive to all details. During the 19th century, when clothes were tailor made, he was a demanding customer with countless fittings. Baudelaire was a dandy and his audience consisted mostly of artists and intellectuals, not aristocrats or social bourgeois. A fact that is crucial for understanding his theory of dandyism. He considered that the dandyn was a member of "a new aristocracy" consisting of artists and intellectuals, for whom an elegant simplicity of clothing symbolized their personal superiority and distinction. Baudelaire defines the dandy himself as a person who elevates aesthetics to religion and that dandyism in some respects is close to spirituality. He has also written that, contrary to what many people seemed to think, dandyism was not even an excessive joy in clothing and material elegance.

Abrams has written about the 19th century dandy, focusing on the dandy having a desire to be seen and apparently dressed in a "flamboyant" (eye-catching) clothing style, as this was the most effective way to get attention. Furthermore, Abrams meant that Oscar Wilde, like other dandys during the same time as ex. Disraeli and Dickens, favored colorful costumes as a contrast to the black costumes that were in fashion during that time (late Victorian) Abrahams emphasized that there was a reason why Oscar Wilde, not only had the desire to distinguish himself from the crowd, but also to emphasize the difference between  generations through his choice of clothing and accessories. Oscar Wilde selected his clothes to show a kind of external youthfulness, even though he was becoming middle-age.

A I analyzed in my first fashion science essay the different authors' view of the 19th century dandyism, I did not get any clear indication of what specific clothes and accessories that was typical for dandys. Baudelaire claimed that as dandy he always wore black while, for example, Abrams wrote about the dandy's desire to distinguish himself from the black dresses by using complementary colorful elements and accessories. There was thus no pronounced a special dresscode of clothing in the dandy's performativeness in the 19th century, rather a desire to distinguish himself from others who did not belong to this "exclusive group" thru clothes and accessories. Clearly, recognizing of the dandy is a drag of superiority and the dandy differs from the crowd by clearly showing both distances and unwillingness to integrate with others who do not reach his perception of perfection. The dandyn has taken the mandate to be trendsetter and set his own rules in social life; those who do not follow these rules are subordinate creatures.

Alexander McQueen, the runway and collection, with everything from clothes, styling and selection of models; Is clearly dandyism according to me. This touches me and feels so strong. Alexander Mcqueen is so free from the genderless debate, yet its dandyism feels like everything is allowed in a modern way, but it does not need to be manifested. The social interpretation is there with all clarity, but it does not has to shout out any messages, its clearly visible in itself and not necessary! I do adore the collection! xoxo

 

 

All pictures from Alexander McQueen s/s 2018 menswear collection from www.vogue.co.uk. Please click on image of your choice for a closer look.


0 COMMENTS