My Diary

Margiela documentary out ”The Artist is Absent”

27 April 2015

”Han har aldrig blivit fotograferad, är mycket lång och ingen vet hur han ser ut. Men det är typ allt vi vet om modedesigner Margiela. Så hur i hela friden kunde de göra en film om honom?......

När vi hörde att filmaren Alison Chernick hade gjort en biopic om Martin Margiela, som lanserad på Tribeca filmfestival och nu på nätet, blev vi glada. Kultdesignern har aldrig blivit fotograferad offentligt, och aldrig en gång bugat som tack på en catwalk. Ingen utanför hans inre cirkel vet hur han ser ut, bortom en kornig och overifierade bild på Google Bilder. Slutligen skulle vi få se den riktiga Margiela! Nej, faktiskt, det får vi inte. (En ledtråd är titeln.) Även om denna dokumentär gjordes med fullt stöd från Margiela, uppträder han aldrig i den.”.....

Margiela handlar om mode och design i sin renaste form: ingen glamour, ingen bild, inget ego. I en bransch där superstardesigners är normen, insisterade han på att samarbeta med sina team. Han bokade aldrig kändismodeller, och ofta täckest hans modellers ansikten i huvor. Resultatet är en 12 minuter lång film som inte kan visa oss Margiela, men ger en verklig känsla av mannen. En anonym biopic: vad kan vara mer Margiela än så?”

(Artikeln är fritt citerad till svenska av mig, länk till artikeln se nedan)

”He has never been photographed, is very tall and nobody know what he looks like. But that’s pretty much all we know about the fashion designer Margiela. So how on earth did they make a film about him? When we heard that filmmaker Alison Chernick had made a biopic about Martin Margiela, launching at the Tribeca film festival and now online, we were excited. The cult designer has never been photographed in public, and never once taken a catwalk bow. No one outside his inner circle knows what he looks like, beyond one grainy and unverified picture on Google Images. Finally, we’d get to see the real Margiela! Well, actually, we don’t. (The clue is in the title.) Although this documentary was made with the full support of Margiela, he never appears in it. Margiela is about fashion and design in its purest form: no glamour, no image, no ego. In an industry where superstar designers are the norm, he insisted on working collaboratively with his teams. He never booked celebrity models, and often covered his models’ faces in hoods. The result is a 12-minute film which may not show us Margiela, but gives a real sense of the man. An anonymous biopic: what could be more Margiela than that?

Quotes from the article by Jess Cartner-Morley, see link http://www.theguardian.com/fashion/2015/apr/27/margiela-documentary-the-artist-is-absent-what-do-we-learn-about-the-greta-garbo-of-fashion

Pictures are from the article mentioned and from www.maisonmargiela.com


Might be popping down to Marbella for a few days :)

26 April 2015

Jag har alldeles för mycket att göra de närmaste dagarna för att blogga. Jag har en tenta i veckan och därefter tänkte jag åka ner till Marbella några dagar. Jag vet att jag kom från N.Y. alldeles nyss, men man får passa på mellan alla tentor och jobb. Vad skulle jag vilja packa om jag fick välja fritt? Här kommer några inspirationsbilder ! Alla bilder är på mig och från nathalieschuterman.com,  en butik som ligger mitt i Stockholm och har allt en riktig fashionista kan önska sig, rekommenderas :)

I have way too much to do the next few days for blogging. I have an exam this week and after that I am thinking about popping  down to Marbella for a few days. I know I just came home from a N. Y. trip but one must take this opportunity between all exams and jobs. What would I pack if I could choose freely? Here are some inspirational pictures! All pictures are from nathalieschuterman.com with me in the them. Nathalie Schuterman is a boutique located in central Stockholm and has everything a real fashionista could wish for, highly recommended:)

All pictures from nathalieschuterman.com


Congratz to Damernas Värld 75 years :)

24 April 2015

Nu fyller Damernas Värld 75 år! Sveriges största modemagasin för kvinnor har haft en lång resa med många förändringar som genom att möta dessa alltid legat rätt i tiden och behåller sin ledande ställning. Precis som ett reportage i jubileumsnumret har jag själv vuxit upp med Damernas Värld i hemmet.

Är det inte underbart att jubileumsomslagets vackra modell är självaste chefredaktören Martina Bonnier, som även varit min chef både som intern på Damernas Värld som modeassistent under 2014. Hon är också den härliga kvinna som jag fått förmånen att arbeta med som modell för på Guldknappengalan 2014, vara en av modeassistenterna till boken ”Martinas Modevärld” och modell vid pressträffen för boken.

Det här är bara början, lycka till i framtiden :)

Damernas Värld has its 75 year birthday! Sweden's largest fashion magazine for women has had a long journey with many changes and timely which has led to that it retains its leading position.

Just like a article in the anniversary issue, I myself have grown up with Damernas Värld in my home.

Is not it wonderful that the anniversarycovermodel is the beautiful chiefeditor Martina Bonnier herself, who also has been my boss as I had an fashion assistent internship at Damernas Värld in 2014. She is also the lovely lady who I had the privilege to work with modelling at Guldknappen2014 and as one of the fashionassistants for to the book "Martina's Fashion World" and later modelling for at the presslaunch for the book.

This is just the beginning, good luck in the future :)

Myself modelling for ”Martinas Modevarld” at the presslaunch.

Pictures from bonnierfakta.se and damernasvarld.se


What is a Dandy?

23 April 2015

Photo: Cover of Plaza Uomo 5/2014

Picture: Pinterest.com

Fabian Midby har skrivit en bra artikel i den svenska modetidskriften för manligt mode Plaza Uomo nummer 5/2014 med rubriken ”Den Tvättäkta Dandyn”. Skribenten börjar med att klargöra:”Med sin skarpa look och vassa penna är Nicholas Foulkes vår tids mest utpräglade dandy. Plaza Uomo får en exklusiv audiens i historikern, klockkännaren och Financial Times-krönikörens hem.” Midby skriver att Foulkes välkomnar honom iklädd kastanjebruna manchesterbyxor med broderade ankor på, penny loafers, kraftig guldkedja runt halsen och händer fyllda med gnistrade ringar, armband och klocka samt att det inte är en ”underdrift att kalla honom en tvättäkta dandy”. Foulkes är känd för sitt djärva sätt att klä sig och smycka sig. Foulkes säger enligt artikeln att han alltid älskat kläder till en ”ganska så ohälsosam drag” och att han bär dessa kläder enbart för sin egen skull och inte har något intresse att jämföra sig med andra. Denna, enligt artikeln ”tvättäkta dandyn”, har sin största förebild i Hertigen av Windsor som han anser var den bäst klädde mannen på 1900-talet.

I ”Det moderna livets målare”  har Baudelaire att: ”Dandys karakteristiska skönhet består särskild i den kalla uppsyn som följer av det oåterkalleliga beslutet att aldrig tillåta sig bli rörd.”

Britten Beau Brummel, grundfiguren och dandyn personifierad, beskrivs som person i ”Dream Worlds, Mass Consumption in Late Nineteenth-Century France”av R.H. Williams som trendsättaren som bestämde sin omgivnings regler. Han bestämde vem som var inne eller ute, och allt ifrån hur man konverserar korrekt till hur man klär sig. Det var dandyns sociala överlägsenhet som fördes över från honom till hans beundrare. Mitt i en tid av övergång och osäkerhet från den traditionellt politiska och ekonomiska makten som innehavs av aristokraterna, till ett nytt sorts ledarskap, trendsättarens ledarskap, konstruerat snarare av överlägsen smak, än traditionella överlägsenheten med ursprung från titel eller land. Brummell uppfann modeidealet, diskret elegans. Dandyism uppstod som en revolt mot den dominerande adliga kulturen, men i slutet av århundradet kom den även att stå emot masskulturen.

Den allmänna synen idag på vad som är utmärker en dandy anser jag skiljer sig markant mot det dandybegrepp som historiker och modevetare ställt sig bakom. Med detta sagt dras slutsatsen att det inte är en alldeles enkel sak att beskriva dandyn utefter dess performativitet. Bortsett från den erotiska dimensionen av att titta på andra, hör visuella spel med dömande och nära granskning också i huvudsak samman med dandyismen.

Det verkar helt enkelt inte finnas några rätt eller fel, inom några essentiella ramar kring mode och framförande, utan istället så har dandybegreppet förändrats till något annat än vad det var från början. Om vi får kalla honom ursprungsdandyn, Beau Brumell; enkel och modemedveten, fläckfri och till synes utan känslor och utan önskan att bli sedd, till dagens uppfattning av dandyn Nick Foulkes; uppseendeväckande fashionista med fabläss för lyx och dyrbara accessoirer som sätter honom främst i omgivningens blickfång (även om han själv anser att hans performativitet endast är för honom själv och att han inte vill jämföra sig med andra).

Fabian Midby has written a great article in the Swedish male fashion magazine ”Plaza Uomo” number 5/2014 entitled "The genuine dandy". The writer begins by clarifying: "With his crisp look and sharp pencil is Nicholas Foulkes today's most distinctive dandy. Plaza Uomo gets an exclusive audience of the historian, watch connoisseur and Financial Times contributors home." Midby writes that Foulkes welcomed him dressed in a chestnut brown corduroy pants with embroidered ducks on, penny loafers, heavy gold chain around his neck and hands filled with glistening rings, bracelets and watch. and that there is an "understatement to call him a genuine dandy". Foulkes is known for his bold way to dress and adorn himself. Foulkes says, according to the article, that he always loved clothes into a "pretty unhealthy state" and that he wears his clothes only for his own sake and have no interest to compare himself to others. This, "genuine dandy", has as his greatest rolemodel the Duke of Windsor, which he believes was the best dressed man in the 20th century.

In ”The painter of Modern Life and Other Essays” Charles Baudelaire stated that: "The Dandy characteristic beauty consists particular in the cold countenance afforded by the irrevocable decision to never allow themselves to be moved."

The british Beau Brummel, dandy personified, is described as a person in ”Dream Worlds, Mass Consumption in Late Nineteenth-Century France” by RH Williams. Beau was a trendsetter who decided the rules of his society. He decided who was in or out, and everything from how to converse properly to how to dress. It was the dandy social superiority that sprung from him to his admirers. At a time of transition and uncertainty from the traditional political and economic power which are held by aristocrats, a new kind of leadership, trend-set's leadership, constructed rather superior taste, than traditional superiority originating from title, or property. Brummell invented the fashionideal, understated elegance. Dandyism arose as a revolt against the dominant aristocratic culture, but at the end of the century it became even a revolt againt massculture.

The general view today of what is characteristic of a dandy, I believe differs a lot from the dandyconcept that historians and fashionscience people endorsed. Having said this, it is concluded that there is not easy to describe the dandy and its performativity. Aside from the erotic dimension of watching others, among visual games with judgmental and close scrutiny also mainly associated with Dandyism.

It simply does not seem to be any right or wrong, in some essential frameworks around fashion and performance, instead the dandy concept has changed to something other than what it was originally. If we can call him the original dandy, Beau Brumell; simple and fashion conscious, flawless and seemingly without emotion and without the desire to be seen, and switch forward to our time and the perception of the dandy Nick Foulkes; startling fashionista with desire for luxury and expensive accessoires which put him in front as an ambient eye-catcher (although he himself considers his performativity made only for himself and that he do not want to compare himself with others).

Quotes and text is freely translated by me.

Picture of Beau Brummel from cabinetmagazine.org

Picture: Brijesh Patel. January 01 2011. Nick Foulkes


Valentino and the new way at looking at men and beauty

16 April 2015

Photo: Courtesy of Valentino on style.com

Delar av inlägget är citat och mina egna fria översättningar till svenska, från bustle.com och telegraph.co.uk

Jag läste en underbar artikel av Alfred Tong, publicerad för en månad sedan på telegraph.co.uk: "Zoolander är tillbaka, och moderna män är mer lika honom än någonsin"

Journalisten är helt rätt i tiden när han säger att företeelsen, Zoolander, bryter gamla murar och ger ett modernt och nytt sätt att se på mode och skönhet. Alfred Tong skriver bl.a: "Men vad du också snabbt inser är att manlig skönhet har långt ifrån samma cache eller makt som kvinnlig skönhet. Detta är tydligt i det faktum att män fortfarande tjänar långt ifrån lika mycket pengar som kvinnor. Men det är bara ett enkelt resultat av utbud och efterfrågan: skönhet- och mode industrier för kvinnor minimerar fortfarande mäns, som nu bara börjar försöka att komma ikapp.

Det kan aldrig bli aktuellt med en Zoolander för kvinnor. Det finns inget roligt att tycka om en vacker kvinna. Naturligtvis kan en vacker kvinna vara intensivt roligt, men hennes fysiska skönhet är inget att skratta åt. En kvinnas skönhet startar krig och sjösätter fartyg, medan vackra män och manlig fåfänga fortfarande är föremål för åtlöje. Kanske är det på grund av Zoolander, men jag kan inte tänka mig något roligare än att se en av mina vänner stryka omkring på catwalken eller på en skylt. Tanken är i sig löjlig. Det är därför det finns så få manliga modeller som stilikoner. Våra manliga idoler tenderar att vara skådespelare, musiker, idrottsmän och ibland till och med politiker. Dessa är oftast män som ska utöva makt eller låtsas utöva makt i filmerna, eller att de är kreativa. De gör saker. Att vara riktigt riktigt snygg är inte tillräckligt. Och medan vi beundrar män som bär en till synes enkel stil, är vi misstänksamma mot män som har minsta antydan till fåfänga. Fåfänga män är skamliga, från Robert Peston nya frisyr till Gordon Ramsays Hollywood tänder. Vi har utvecklat en nolltolerans till narcissism och tillgjordhet, medan samma män generellt är mer ”primped och preened” än någonsin. Kanske anledningen till att vi fortfarande anser Zoolander vara rolig, och behöver honom mer än någonsin, är att han håller upp en spegel för och till oss alla. "

Med det sagt, det är ingen biggy att enligt bustle.com, har Karl Lagerfeld uppgett för Vogue att han "inte gillade"  Zoolander 2 cameo som Ben Stiller och Owen Wilson gjorde på Valentinos catwalk i vintras. 

Med det sagt först kommer sommaren, så jag måste bara visa er denna underbara Valentino summerlook för 2015 nedan.

 

Parts are quoted and freely translated to swedish from at bustle.com and telegraph.co.uk

I read a wonderful article by Alfred Tong published a month ago at telegraph.co.uk called: ”Zoolander is back, and modern men are more like him than ever”

The journalist is right on spot when he states that in fact. Zoolander breaks walls, as a new way of looking at fashion and beauty. For instance Alfred Tong says:

”But what you also quickly realise is that male beauty has nowhere near the same cache or power as female beauty. This is apparent in the fact that they still earn nowhere near as much as women. But that’s just a simple fact of supply and demand: the beauty and fashion industries for women still dwarves men’s, which is now only beginning to catch up. What's more, there could never be a Zoolander for women. There’s nothing funny about a beautiful woman. Of course, a beautiful woman can be intensely funny, but their physical beauty is no laughing matter. A woman’s beauty starts wars and launches ships, while beautiful men and male vanity are still subjects of ridicule. Perhaps it’s because of Zoolander, but I can think of nothing funnier than seeing one of my friends prowl the catwalk or up on a billboard. The idea is inherently ridiculous. That’s why there are so few male-model style icons. Our idols tend to be actors, musicians, sportsmen and, sometimes, even politicians. These are men who wield power or pretend to in the movies, or they’re creative. They do stuff. Being really really good looking is not enough. And while we admire men who carry themselves with apparently effortless style, we are suspicious of the slightest hint of vanity. Vain men are pilloried, from Robert Peston's new haircut to Gordon Ramsay's Hollywood teeth. We have developed a zero-tolerance to narcissism and affectation, while at the same men generally are more primped and preened than ever. Perhaps the reason we still find Zoolander funny, and need him more than ever, is that he holds a mirror up to us all.”

With that said, its no biggy that according to bustle.com, Karl Lagerfeld hates a lot of things like ugly people and according to Vogue, Kaiser Karl has stated the he ”didn´t like” the Zoolander 2 cameo Ben Stiller and Owen Wilson made on Valentinos runway this winter. Ehhh, no surprise there! :) 

But for now summer is coming up, so I just have to show you this wonderful Valentino summerlook 2015.

Myself wearing Valentino from top to toe, for nathalieschuterman.com, photo Simon Pudas


Alaia and the body !

06 April 2015

Picture from confessionsvelvetropes.typepad.com

 

 

När Azzedine Alaia flyttade till Paris fick han sitt första jobb hos Christian Dior, men det varade bara fem dagar. Skälen till detta har varierats beroende på källor, en del uppger att de algeriska kriget precis hade börjat och Alaïa, som arab, inte var välkommen och därför fick sparken. Alaia själv uppgav har sagt att det var hans bästa vän Leila, som hade kontakter med stora kunder till Christian Dior, som ordnade jobbet åt honom. Men när han kom till House of Dior var det vid tidpunkten då slutet på det algeriska kriget var nära, så efter fem dagar sa arbetsgivaren till Alaia, "Du kan inte jobba här längre. Du är en utlänning.".

Efter Alaia öppnade sitt eget designhus, har han parallellt arbetat med uppdrag för andra designers; t.ex. skapade han prototypen för Yves Saint Laurents Mondrian-inspirerade klänning. Alaïa var den första som använde supermodellen Naomi Campbell på catwalken. Han visste från början att Naomi hade ”star quality”, verklig närvaro och har sagt att när hon gör entré i ett rum sker något magiskt. Men i början ville ingen anlita henne som catwalk-modell. Alaia åkte till New York tillsammans med Naomi för att besöka olika modellagenture. Agenturerna ville inte anlita henne. En av agenturerna som nobbade Naomi var Elite. Då gick Alaia för att träffa ägaren till Elite och sa till honom: "Lyssna hon är min dotter, så du måste anlita henne och se efter henne. Jag vill inte att hon ska vara kvar på egen hand i New York." Det var början på en av största supermodellernas karriär.

Alaias unika försäljningsargument vilade på maximal definition av kroppen, hans kläder, ofta bias- cut, tillät bäraren att uppleva största möjliga rörelsefrihet. Idag är Alaias skapelser mindre extrema. Men ändå bygger hans design fortfarande på kroppen, istället trender.

Alaïa iscensatte SS2015 efter det att modemassorna hade åkt ifrån Paris .Han presenterar alltid sina skapelser utanför modekalendern, med mindre media på plats: "Jag gör mode, och är inte här för att sätta upp en show!" Han anser att kollektioner som är styrda av fasta tidpunkter är ett: "kommersiell helvete som inte har någonting att göra med kreativitet" Hans kollektioner presenteras för vänner och kunder i hans Marais studio.

Designern har beskrivit sig själv som en ”bâtisseur” eller byggmästare. Han skär mönstret och monterar prototypen för varenda klänning som han skapar, genom skulptering och drapering av tyget på en levande modell. Han har förklarat, "Jag måste prova mina saker på en levande kropp, eftersom de kläder jag gör måste respektera kroppen"

 

 

When Azzedine Alaia moved to Paris his first job, for Christian Dior, lasted only five days. The reasons for this are uncertain, some state that the Algerian war had just begun and Alaïa, being Arabic, was not welcome so Alaia was fired. Alaia himself stated that through his best friend Leila, who had connections with big clients of Christian Dior, fixed the job for him. But when he arrived at House of Dior it was the end of the Algerian war and after five days there they said to Alaia, "You can't work here any longer. you're a foreigner.".

After Alaia opened his own he also worked on commissions for other designers; for example, he created the prototype for Yves Saint Laurent's Mondrian-inspired shift dress.

Alaïa was the first to feature the supermodel Naomi Campbell on the catwalk. He knew from the start Naomi had star quality, and real presence, whenever she enters a room magic happens. But at the beginning, nobody wanted her to model for shows. Alaia went to New York together with Naomi to see the model agencies. The agencys did not want her and not Elite either. So Alaia went to see the owner and said to him, "Listen. She is my daughter, so you have to take her on and look after her. I don't want her to be left all on her own in New York." The beginning of a supermodels career.

The designers unique selling point was that, despite maximum definition of the body, his clothes, often bias-cut, allowed the wearer to experience the greatest possible freedom of movement . Today Alaias creations are less extreme. And yet his designs are still based on the body rather then trends . Alaïa staged the ss2015 collection after the fashion crowds have all gone home. He always presents his creations outside the fashion calender, with less press in sight: ”I make fashion, and not in order to put on a show!” He believes collections with fixed deadlines to be a ”commercial hell that has nothing to do with creativity ”His collections are presented for friends and clients in his Marais studio .

This season, the standby fit-and-flounce Alaïa silhouettes appeared with raffia knitted into concentric coils around skirts and as a monochromatic jacquard in a vaguely Ottoman motif. Alaïa has described himself as a bâtisseur, or builder. He cuts the pattern and assembles the prototype for every single dress that he creates, sculpting and draping the fabric on a live model. As he explains, "I have to try my things on a living body because the clothes I make must respect the body"

 

Me in Alaia skirts from SS2015. Photo Simon Pudas for Nathalie Schuterman AB (www.nathalieschuterman.com)

(If I would have styled myself. I would have styled the skirt tight in the waist and with a top that following the body lines, as an alternative I could imagine a belt on top of theskirt in the waist.

As I see it, styling a look, the result becomes optimal, when the stylist follow the designers vision for the clothing. Here you do not even think its actually Alaia skirts)

 


Too Thin Models, a political issue !

03 April 2015

picture from stage.co.za

Jag läste i The Guardian, att Frankrike röstar för att förbjuda ultratunna modeller i ett nedslag på sjukdomen anorexi. Texten nedan är fritt översatt av mig och därefter mina egna kommentarer.

Modellagenturer protesterar eftersom de använder modeller som anses vara för tunna, vilket skulle kunna medföra böter på upp till 750.000 kronor och sex månaders fängelse. Det franska parlamentet har röstat för att förbjuda ultratunna modeller, trots protester från modellagenturer i världens modehuvudstad. Modeller vars BMI är under en viss nivå kommer inte att kunna arbeta som modeller, enligt nationalförsamlingen omröstning.

Agenturer som anställer modeller som anses vara för tunna kan få böter på upp till 750.000 kronor och sex månaders fängelse. Åtgärden är en del av ett omfattande tillslag mot anorexi som backas upp av president François Hollandes regering. "Utsikterna för att kunna få ett sådan straff kommer att leda till att omreglering av hela sektorn", säger Olivier Veran, som sa att liknande åtgärder redan har vidtagits i Spanien, Italien och Israel. Hälsoministern, Marisol Touraine, har tidigare sagt att unga modeller bör "äta gott och ta hand om sin hälsa". Hon tillade också att: "Detta är ett viktigt budskap till unga kvinnor som ser dessa modeller som ett estetisk föredöme." (Dock har ”National Union of Modelling Agencies” klagat på detta eftersom det skulle påverka konkurrenskraften för franska modeller).

Jag förstår problemet i branschen och dessa drastiska åtgärder. Själv har jag i tidiga tonåldern haft problem med alltför låg vikt. Men kommer vi förbjuda övervikt också, ett enormt samhällsproblem? Är det överhuvudtaget ok att förbjuda hur vuxna personer ser ut och var de visar sig, offentligt eller inte offentligt? 

Jag vänder mig emot är att man drar alla över en kam, det finns de som är naturligt väldigt tunt byggda. Som exempel, jag har en väldigt låg BMI trots att jag äter i princip allt och tränar mycket styrka för att kunna äta mer. Min far (52 år) väger 56 kg /180 lång, äter helt normal och tränar styrka. Min faster (57 år) väger 49 kg och har fött 4 barn och äter också helt normalt. Smala anlag har vi sedan många generationer tillbaka i släkten på min fars sida. Uppenbarligen har jag ärvt detta, och för vissa är att vara väldigt smal synonymt med anorexia. Vissa tror sig ha rättighet att sätta en sjukdomsepitet på andra personer utan att ha någon kunskap eller insikt.


Today I read in The Guardian that France votes to ban ultra-thin models to fight anorexia. The article is quoted in parts below and I have done some summarys too.

Modelling agencies protest as those employing models considered too thin face fines of up to €75,000 and six months in prison. The French parliament has voted to ban ultra-thin catwalk models, despite protests from modelling agencies in the world’s fashion capital. Anyone whose body mass index is below a certain level will not be able to work as a catwalk model, according to the amendment voted in by the national assembly.

Agencies found to employ models considered too thin could face a fine of up to €75,000 (£55,000) and six months in prison. The measure is part of a wider crackdown on anorexia backed by President François Hollande’s government. “The prospect of such a punishment will have the effect of regulating the entire sector,” said Olivier Veran, the deputy proposing the amendment, who said similar measures had been taken in Spain, Italy and Israel. The health minister, Marisol Touraine, previously said young models should “eat well and look after their health”. She added: “This is an important message to young women who see these models as an aesthetic example.” (However, the National Union of Modelling Agencies has complained this would affect the competitiveness of French modelling).

I understand the problem in the industry and these drastic measures. I myself have in me early teens had problems with too low weight.

But what I do not accept is that there are those who are naturally very thin built, and why should they be banned. I have a very low BMI even though I eat basically anything and practice a lot to be able to eat more. My father (52 years) weighs 56 kg / 180 tall, eats normal and go to the gym for strength. My aunt (57 years) weighs 49 kg and has given birth to four children and also eat normal. Thru generations back in the family on my father´s side my ancestors has been ”too thin”. Obviously, I have inherited this, and for some ignorant people low weight is synonymous with anorexia. Some people believe they have the right to appoint disease epithets at other people without having any knowledge or fact.

http://www.theguardian.com/

Picture of myself this month in Herve Leger. For nathalieschuterman.com and by Simon Pudas.


House of Fendi

01 April 2015

Picture from wheretraveler40.rssing.com 

För en månad sedan läste jag i ”The Guardian” att staden Rom har problem med cashflow och funderar på att sälja ”Square Colosseum” till Fendi. Byggnaden uppfördes under order av Benito Mussolini.

Efter att ha läst modehistoria, är kopplingen till att Italien, under början av 1900-talet med Rosa Genoni som undervisade i modeteori och historia, tydlig. Genoni tryckte på behovet att italienska designers och konsumenter förklarade sin självständighet från dominansen av franska modeskapare. För att lyckas med det skulle man försöka: 1. Återskapa känslan från den italienska guldåldern ”Renässansen” som ett moment som ger nationen inspiration och stolthet. 2. Uppdatera och modernisera de institutioner som reglerade modeindustrin i Italien. 3. Frigöra italienskt mode från Frankrikes modehegemoni.

Il Dulce, det vill säga Benito Mussolini, tog upp modebranschen som en del av fascismens agenda att hantera kulturyttringar kring nation, klass och genus i byggandet av ett nytt Italien och nya italienare.

Eugenia Paulicelli har skrivit boken ”Fashion and Fascism”.Ett av syftena till bokens skapande var att hon ville visa att mode har varit ett av de viktigaste sätten som Italien använt för att försöka skapa, främja och klargöra en nationell identitet för sig själva. Hon ville också erbjuda en modeanalys som behandlar modet under ett bredare historiskt perspektiv för att se hur och varför fröet, till efterkrigstidens utveckling av det italienska modet att bli en stor aktör på den internationella scenen, grodde.

Fendi lanserades 1925 av Edoardo och Adele Fendi, som en päls- och läderbutik på Via del Plebiscito i Rom

- "Du vet, när jag uppfann den dubbla "F," stod det för "Fun Fur'"! lär Karl Lagerfeld ha sagt, med hänvisning till den numera berömda logotypen. Karl Lagerfeld gick med Fendi år 1965 och blev creative director för päls- och damkollektionen ready-to-wear.

Karl Lagerfeld har framför att han hade tittat på mode och arkitektur och hur de uttryckte avantgardistisk kultur i början av 1900talet för SS2015 RTW kollektionen.

Vad betyder egentligen Fendis intresse i Square Colosseum om man tänker ur ett djupare historiskt perspektiv?

One month ago i read in ”The Guardian” that Rome may sell Square Colosseum to Fendi as the city faces cash crisis. The building was constructed under orders of Benito Mussolini

While studying fashionhistory, I have learned than in Italy during the early 1900s, Rosa Genoni taught fashion theory and history at the University of Milano. Genoni pointed out the need for Italian designers and consumers to declare their independence from the dominance of French fashion. To do be able to accomplish that, they would try to: 1. Recreate the feeling from the Italian Golden Age "Renaissance" as an element that gives the nation inspiration and pride. 2. Update and modernize the institutions that regulated the fashion industry in Italy. 3. Freeing Italian fashion from the French fashion hegemony.

 Il Dulce, as Benito Mussolini also is known, took up the fashion industry as part of fascism agenda to deal with cultural expressions around the nation, class and gender in the construction of a new Italy and the new Italians.

Eugenia Paulicelli has written the book "Fashion and Fascism" .One of the aims in writing the book was that she wanted to show that fashion has been one of the main ways that Italy used in order to create, promote and clarify a national identity for themselves. She also wanted to offer a fashion analysis that treats fashion in a broader historical perspective to see how and why the seed, the postwar development of Italian fashion, to become a major player on the international stage, growed.

The house of Fendi was launched in 1925 by Edoardo and Adele Fendi,[2] as a fur and leather shop in Via del Plebiscito, Rome

-"You know, when I invented the double ‘F,’ it stood for ‘fun fur’,” ! Karl Lagerfeld has said, referring to the now famous logo. Karl lagerfeld joined Fendi in 1965 and became the creative director for fur and also for womens ready-to-wear.

Karl Lagerfeld said he had been looking at fashion and architecture and how they expressed avant-garde culture in the early twentieth century for his SS2015 RTW Collection.

What does Fendi's interest in the Square Colosseum really mean, if you think from a deeper historical perspective?

Myself in Fendi t-shirt and bag. Photo Simon Pudas for nathalieschuterman.com